Att vara människa mitt i allt

Bildresultat för människor hand i hand

Vi är alla människor – eller vänta, hur var det?

Under bibelskoleåret var våra lärare så noga med att vi vågade vara människor. Vi var en klass som älskade Guds närvaro, lovsång och att profetera. Mitt i allt detta frågade min mentor: ”Evelina, vågar du vara människa?”

Va? Vad betyder det?

I den karismatiska världen har jag märkt att många tyvärr lätt glömmer bort att vara människa. Det kan lätt bli så mycket andligt. Man ska se till att folk blir frälsta, träffa x antal profetiska ord och gärna kunskapens ord. Det blir press och prestige. Plötsligt ser folk bara din utrustning och gåvor, i stället för att de ser dig. Du – precis som den vackra människan du är. Den människa Gud har skapat dig till. Det blir plötsligt ytligt – mitt i kyrkan.

Du är människa. Ja, du behöver Jesus. Det är GULD värt att läsa Bibeln, lovsjunga och tjäna i församling. Det är viktigt. Det är bibliskt. Men det är inte en motsättning för att du har behov, känslor och drömmar. Du är människa.

En sak jag har upptäckt är att jag är 100% beroende av Gud, men jag är (i alla fall till 99.99%) beroende av musik. Om jag inte får spela musik, eller i alla fall lyssna på musik, till slut funkar inte jag. Hela jag slocknar som. Det är som att mitt hjärta pumpar ut genomskinligt blod, eller att mina lungor har glömt bort vad syre är. Detta trodde jag inte när jag flyttade. Men det blev så konkret när jag flyttade, bort från musikalisk familj och att haft musik runt mig 24/7 hela livet. Musiken är så viktigt för mig, för det är där mitt hjärta andas.

Musik är inte så särskilt andligt. Du kan göra det andligt. Men när du bara övar på ditt instrument, skala efter skala, eller tar fram svåra noter bara för att öva, då är inte så speciellt ”andligt”. Det är inget det står om i Bibeln. Det är inget som man hör massa undervisning om. Du kopplar det inte till profetiska, eller till det evangeliska. Men samtidigt ligger det SÅ på Guds hjärta.

För vi är människor. Vi har behov. När musiken är aktiv i mitt liv, då mår jag bra. Så enkelt är det. Det är så jag har kontakt med mitt hjärta. Det är så jag andas. Det är så jag behöver leva. Nära Gud, och nära musiken.

Min mentor Sol-Marita brukar säga: ”Ja, det är 100% sant att du behöver Jesus. Men det är också 100% sant att du har behov, mänskliga behov.”

Och det är så sant. Så sant.

Pojken som somnade

Bildresultat för pojke sover

I onsdags kom jag tillbaka till Bergen. Oj, det är så skönt att äntligen vara här igen. Träffa alla kompisar, församlingen och bara vara tillbaka.

När jag satt på flyget satt jag bredvid en 10-årig pojke. Han hade varit i Thailand med sin familj och hälsat på släkt. Jag satt vid fönstret och han satt i mitten. Alltid när jag träffar barn så får jag sånt hjärta för dem. Så jag började prata med honom. Frågade vad han hette, hur gammal han var. Försökte prata lite lätt norska så han förstod vad jag sa (tror jag lyckades!) Jag märkte att han var så trött. Stackarn, jetlag är inte kul. Jag tittade ut, lyssnade på musik och började snurra runt i egna tankar. Plötsligt känner jag ett huvud vid min axel, och då har pojken somnat. Jag bara ler för mig själv, och det värmer så i hjärtat. Klart jag kan låta honom få luta sitt huvud mot min axel. Jag är en vilt främmande person, men han vågar det. Han hade fått det förtroendet, så jag lät honom sova där. Han vaknade något gång, men sedan somnade han igen och föll mot min axel igen.

Än en gång, mitt i vardagen kan vi hitta dessa små godingar. Små, små handlingar som bara är så kärleksfullt och som visar på Guds kärlek. Det är så vi sprider Hans kärlek. Genom att vara Hans fötter och händer på jorden. Det är så gott att få vara den som faktiskt sprider ljus, för man märker att folk blir glada.

Idag var det en annan pojke som glömde sin ryggsäck på bussen. Jag visste vem pojken var eftersom han går i min församling. Istället för att låta väskan ligga på bussen, och att pojken och föräldrarna skulle få panik, valde jag att ta hand om väskan. Jag ringde föräldrarna, och de blev så tacksamma. Så tacksamma.

Hörni, det är dags att börja sprida ljus mitt i vardagen. Det är så gott att få se människor lysa upp av glädje, för en liten, liten grej man gör. Än en gång – det är det Guds rike handlar om.

Damen och flingorna

Bildresultat för damen och flingorna

Det här var längesedan. Tänk – nästan ett går har gått. Tanken var att jag skulle skriva här under året, men så blev det inte. Ganska skönt.

Men plötsligt fick jag sug att skriva (?), hör och häpna: jag saknar att skriva! Speciellt krönikor och tal på svenskan (?!). Nämen, skriva är kul! Ska försöka göra det nu (igen), vi får se om jag håller det denna gång.

Istället för att skriva om bibelskoleåret tänkte jag skriva om något helt annat.

I sommar har jag jobbat i hemtjänsten igen. Än en gång – vården är egentligen inte min grej. Men det är som bara där som jag får jobb, så får bara leva med det. Det bästa med äldrevården är att man får hänga med äldre. Ibland får man höra fina historier, och ibland för man göra en äldre dams dag. Idag gick jag till en äldre kvinna som sliter med psykisk ohälsa och det är sällan man får henne att le. Alltid när jag kommer dit försöker jag tänka att jag har med mig himlen. Den helige Anden bor i mig, och där jag går, där är HAN! Så när jag kliver in i denne dams hus, då är himlen där. Wow. I alla fall, idag var hennes flingor slut. Hon ville väldigt gärna gå till Willys och köpa dessa flingor, men hon vågade inte för hon kände sig virrig. Så istället erbjöd jag mig att cykla och köpa flingorna till henne. Det skulle ta mig max 10 minuter. Varför inte? Hela hon lös upp. Hon sa om och om igen: ”Så bussig du är!” och hela hon log. Jag cyklade och köpte ett paket flingor som hon kunde ha till sin yoghurt. När jag kom tillbaka kunde hon inte sluta le. Hon var helt överlycklig.

Vad hade jag gjort? Köpt ett paket flingor. Men det gjorde hela hennes dag. Hela hennes dag. Nästa besök kom hon inte ihåg att det var jag som hade köpt flingorna till henne. Men hon var fortfarande lika lycklig. Hennes favoritflingor fanns i hennes skafferi. Allt var som vanligt.

Tänk. Sådan liten grej. Tänk om vi alla kunde göra en liten gärning till en människa varje dag. Förstår du vad som skulle hända?

HIMLEN PÅ JORD. Yes – det är just det Guds rike handlar om. Att se den brustna. Se de svaga. Gå en extra sväng. Inte av sträv eller stress, utan för att du är så fylld av Hans kärlek, så det enda du kan göra är att låta det flöda över.

Livet, Bergen och Veien

21754517_1645510925499528_1361382167_n

Nu har jag snart bott i Bergen i en månad. Det känns lite konstigt, fast ändå inte. Jag har redan börjat kalla detta som mitt hem, vilket jag ser som något positivt:-)

Detta betyder också att jag snart har gått på bibelskola i en månad. Och jag trodde aldrig att Gud kunde göra så mycket med en på bara några veckor. Gud har verkligen bekräftat mig gång på gång. Han har ÖVERBEVISAT sin trofasthet. Han har börjat tala till mig på ett så konkret sätt som jag aldrig har varit med om förut. Har bett mycket för andra människor och fått profetiska tilltal, men när det har kommit till mitt eget liv har jag alltid tyckt det har varit svårt att veta om det är Gud eller mina egna tankar. Men wow, Gud talar så starkt, på ett så konkret sätt. Dessutom handlar det om mitt liv. Mäktigt. Det bästa av allt är att det inte är svårt. Det är så lätt. Wow.

Jag lever livet, helt klart. Skolan har bra fokus och undervisning (lärarna är fantastiska!) Jag trivs så bra i min klass. Så bra. Vi hänger, lyssnar på musik och spelar sällskapsspel. Vi skrattar varje dag. Vi har spontana lovsångs- och böne-sessions. Vi samtalar om Bibeln, om svåra frågor och tänker hit och dit. Vi ber för varandra och med varandra. Vi har bett mycket för Norge. Och i mitt hjärta ber jag för Sverige.

Det är något som Gud har börjat snacka om mycket. Sverige ligger verkligen på mitt hjärta, men jag ska inte vara rädd att tänka större. På ett sätt känns det märkligt att jag går på Bibelskola i Norge, när Sverige ligger på mitt hjärta. Men det är som att Gud säger att jag inte ska hindra honom att använda mig i andra länder också.

Jag tror det är så många gånger vi försöker styra det Gud har på sitt hjärta. Men när du säger till honom att hela du är hans, då vill han använda dig mycket mer än vad du någonsin skulle tro. Du kanske har ditt hemland på ditt hjärta, men han vill nå längre. För han är mycket större.

Jag visste att jag skulle gå på bibelskola, det har jag vetat i flera år. Men jag kunde aldrig tro att det skulle vara i Norge. I Bergen, på Veien Bibelskole. Jag hade aldrig trott att jag skulle trivas så pass bra som jag gör. Jag hade aldrig trott att Gud skulle möta mig så starkt som han har gjort. Men vet du, han är så mycket större än våra tankar och planer. Och det är så bra.

 

Första dygnet i Bergen

topbanner_10_rusbehandling-i-bergen

Nu sitter jag i min nya lägenhet. Allt känns så overkligt samtidigt så självklart.

Igår landade jag sent, sent på kvällen. Mina rumskompisar kom och mötte upp mig i centrum, vilket var super. Nytt språk, nytt land, nytt system, ny stad. Det är nytt helt enkelt. Nytt att bo själv. Lite läskigt, men också lite kul.

Idag har vi varit ute i centrum. Vi har gått till skattekontoret för att jag måste folkbokföra mig, men vi kom 6 minuter för sent. Vi har handlat mat och köpt matlådor. Det har vi hunnit med, haha.

Imorgon börjar skolan. Det är så spännande att få träffa alla, men också bara få se vad Gud har för en. Det känns verkligen som att Gud har förberett ALLT. Denna lägenhet är så fin, nästan för bra att vara sant. Vi får egna rum, det är mysigt och nära till centrum. Perfekt. Gud har skickat två fina vänner som jag ska bo med. Vi har lärt känna varandra smått nu, och vi klickar så bra. Kunde nästan inte bli bättre.

Men framför allt känner jag att det är så rätt. Jag brukar lätt bli nervös och känna oro inför något nytt. Och det har jag nog gjort inför denna flytt, men mest förväntan och hoppfullhet. Inte någonting som tynger mig eller så. Det känner bara … rätt. Och det tror jag är en frid Gud ger mig. För det är rätt. Det är han som har skickat mig hit, det tror jag. Han har varit så trofast. Förberett varenda minsta detalj, och det ska bli så spännande vad han har för överraskningar i närmaste tiden!

Dagens bibelord var verkligen spot-on!
Har jag inte befallt dig att vara stark och frimodig? Var då inte förskräckt eller förfärad, ty Herren , din Gud, är med dig vart än du går. – Josua 1:9

Hjärtats historia

berattadinhistoria

Just nu jobbar jag på ett serviceboende/trygghetsboende för äldre. Människorna är så pass krya att de klarar av att bo själv, men behöver ändå lite trygghet, med bland annat hemtjänst. Jag jobbar då inom hemtjänsten.

Jag trodde att vården, det är inte riktigt min grej. Visst – det är det egentligen inte. Men att jobba med dessa gamla människor, de flesta är över 90 år, det finns något vackert med det.

Tänk hur många historier de bär på. Tänk på deras erfarenheter. Tänk på allt de har varit med om. Allt från att deras man eller fru har dött, till när de gifte sig, fick hålla sitt nyfödda barn och gå i skola. De bär på så otroliga historier, genom död och liv. Genom hopplöshet till hopp. Genom mörker till ljus. Det är så häftigt. De skriver historia, liksom.

Pratade med ett gammalt par, båda över 90-årsåldern. Jag frågade hur länge de hade varit gifta. 70 år fick jag till svar. 70 år?! 70 år. Wow. Jag berättade att jag också vill vara gift så länge – varpå mannen sa: ”Du har det bästa kvar.”

Varje dag får jag som 19-åring höra: ”Du har ju hela livet på dig!” Och ja det har jag. Och jag ska leva det till fullo. Skriva historia, på samma sätt som de har gjort. Fast på mitt egna sätt. Jag ska skriva vackra historier om tro, liv och hopp. Jag ska skriva om kärlek. Men jag ska framför allt skriva, trots motgångar i livet, trots mörker och hopplöshet. Lättare sagt än gjort, jag vet. Men jag tror att Klippan jag tror på – Jesus själv – Han håller genom allt. Genom vårt och torrt, genom mörker och ljus, genom stormar och öken. Det bästa av allt är att det är han som ger mig livet.

Alla människor bär på en historia. Vad är din historia? Vad kommer du berätta för dina barnbarn när de frågar dig vad du gjorde som ung? Vad skriver ditt hjärta just nu?

Te, tankar och Gud

hitta-grupp

Sitter ute och dricker te medan myggorna håller på äta upp mig. Klockan är 21.27, och det är alldeles för längesedan jag skrev här.

Hej igen, kära ni!

Nästan hela sommaren har gått och vad har jag hunnit med? Jag har hunnit skaffa lägenhet i Bergen med två andra tjejer. Känns superbra! Jag har hunnit ta studenten, fyllt 19 år och varit på Sverigetouren med Pannkakskyrkan. Jag har hunnit haft ett seminarium på OAS-konferensen här i Umeå. En bra sommar, helt klart. Just nu jobbar jag och ska försöka vara så mycket med familjen och vänner som möjligt innan den 20 augusti då flyget lyfter mot Bergen! Jag är SÅ taggad.

En grej som jag ännu har påmints om är Guds otroliga trofasthet. Han är så bra. Det var ett tag som jag var så himla orolig inför flytten. Eller egentligen kände jag väl inte riktigt då att jag var orolig. Men nu när jag tänker tillbaka så var jag det. Jag var orolig för ekonomin, för boende (då hade jag fortfarande inget boende), jag var orolig hur jag ska kunna hålla kontakt med alla. Men Gud överbevisar ALLT. Har hittat en superfin lägenhet som jag kommer trivas så bra i. Dessutom skypade jag med de jag ska bo med i veckan och det känns också så bra. Vi har aldrig träffats, men vi klickade på en gång och allt gick smidigt. Ekonomin har väl inte riktigt löst sig helt, men är helt övertygad om att det kommer det att göra. Gud har visat att han har koll förut, och det har han nu också.

Men en annan grej som han är otroligt bra på är att visa hans otroliga kärlek för oss människor. Under terminen var jag ganska (läs: väldigt) stressad. Jag drog olika grejer, hade mycket press på mig i skolan, det var studentgrejer hit och dit, dessutom hade jag flytten framför mig. Detta gjorde att jag sakta, sakta gled bort från Gud. Jag tappade som connection med honom. Det är så märkligt, men till slut kände jag inte igen mig själv. Jag märkte att jag klagade mycket, jag hade inte frid, jag var näst intill utmattad och less på allt. Men sedan drog jag på Sverigetouren. Sverigetouren är som ett läger, fast ändå inte. Det är REACH som håller i det, och tanken är att åka till olika festivaler och steka pannkakor, berätta om Jesus och be för människor. Helt enkelt älska folk, och det är SÅ BRA. På förmiddagarna hade vi undervisning, och på eftermiddagarna outreach. Det var då jag kände hur borta jag egentligen var från Gud. Jag var som inte riktigt så taggad som jag brukar vara.

Men så en förmiddag. Vi hade lovsång och bön, och Gud bara bekräftade mig. Jag är älskad. Jag är vacker. Jag är Hans dotter. Det var som att Gud bara kom med kraft. Jag fick tillbaka glädjen. Jag fick tillbaka mig själv kändes det som. Jag kände igen mig själv igen. Wow, vilket känsla. Det var som att allt föll på plats. Visst, jag behövde fortfarande vila efter terminen och så. Men jag hittade tillbaka till Gud, och då hittade jag också tillbaka till mig själv. Wow – Gud är så bra.

Det som egentligen gjorde att jag förstod att jag var så borta från Gud var att jag vågade erkänna det för mig själv, men också för andra. Vi hade smågrupper på touren, och då vågade jag säga som det var. Att jag hade varit stressad under en lång period och kände mig utmattad och långt ifrån Gud. Då fanns det människor runt mig, som bad för mig. Som proklamerade Guds kärlek över mig. Som visade att jag var älskad av Universums Skapare. Men också att de tyckte om mig som jag var. De tyckte inte jag var för mycket eller för lite. De tyckte om mig precis som jag är.

Jag tror det finns en kraft när vi vågar erkänna våra svagheter för andra som vi litar på. Det händer något i oss. Det behöver inte vara så att vi erkänner allt, några saker ska bara du och Gud veta om. Men om du bär på något som gör ont. Våga berätta för någon som du litar på. Kan vara en familjemedlem, en kompis eller någon annan. Men våga framför allt att berätta för Gud. För han vill möta dig där du är. Han vill upprätta dig. Han vill älska dig. Han vill vara din pappa. Din himmelske pappa.

Tack
för att mina
svagheter
blir så starka
och vackra
i Dina ögon.

Drömmen som blir verklighet

bergen-norway

Den 22 augusti 2017 börjar något nytt. Jag börjar bibelskola och kommer bo i Bergen. Jag flyttar till Norge!

Nervös? – Ja.
Rädd? – Nej.
Läskigt? – Ja.
Förväntansfull? – Ja.
Tråkigt? – Till en viss del, ja. Till en viss del, nej.
Känns det rätt? – 100% ja.

Jag har många år längtat efter att få gå bibelskola. Jag har varit less på skolan ända sedan högstadiet. Jag har velat göra något helt annat. Att få fokusera på min relation till Jesus, att få umgås med honom varenda dag. Att få lära känna honom ännu mer. Få upptäcka ännu mer av hans oändliga kärlek till oss människor. Få växa i det profetiska, i evangelisation, och verkligen få se Gud göra saker i ens liv. Att få ännu mer kärlek till sina medmänniskor, och hitta verktyg att kunna hjälpa folk.

Men också få lära känna nytt folk som har samma längtan som en själv. Att få umgås med folk i ens ålder, som också längtar efter ännu mer Jesus i sina liv.

Om exakt en månad tar jag studenten. Verkligheten springer ikapp en. Alla dessa år som jag har längtat, nu plötsligt händer det. Och någonstans i mig känner jag en sorg. Det gör nästan ont i hjärtat. Alla otroligt fina vänner som jag har här i Umeå kommer jag inte träffa på samma sätt. Alla som jag har lärt känna på gymnasiet, som jag dessutom skulle vilja lära känna ännu mer, de relationerna kanske inte ens kommer hålla.  Familjen. Släkten. Att få bo hemma. Lyssna på sin favoritmusik starkt i högtalarna utan att folk stör sig. Att bara kunna ringa en vän och fråga om man kan hitta på något. Jag kommer sakna det så, så mycket. Det är läskigt att släppa taget om allt detta, men samtidigt måste man våga.

Såklart kommer jag kunna göra vissa saker av detta i Bergen också, men det blir något annat. Här på bloggen kommer du få en liten glimt om äventyret i grannlandet, alla förberedelser och inte minst saker som händer under året. Det ska verkligen bli så spännande att få se vad Gud kommer göra mitt liv. För han har en plan. Det vet jag.

Så nästa år ska jag: Växa närmare Jesus, försöka hitta ett par jazzkompisar i Bergen som vill lira jazz, lära känna en helt ny stad (land!) och språk, samt träffa massa nya människor. Och såklart njuta av livet med Jesus. Det ska jag nog mest göra.

Gömstället vi alla bär på

challengebild

Jag har tänkt på en grej. När jag kommer till skolan sitter de flesta med telefonen framför ansiktet. Facebook, Instagram och Snapchat. Och nej – jag tänker inte skriva ett inlägg mot sociala medier, du har säkert läst tusentals sådana. Men däremot vill jag utmana dig.

När jag sitter ensam vid skåpen och plötsligt kommer det någon annan för att hämta något ur sitt eget skåp. Då sitter jag där med telefonen, utan att heja eller säga något till personen. Ibland stannar jag upp och kommer på mig själv. ”Hallå?! Vad håller jag på med?” Ett flertal gånger har jag gömt mig bakom mobilskärmen. Och jag märker att det är inte bara jag, alla andra gör det också.

Visst vi håller på med sociala medier. Visst vi sitter med mobil för att scrolla och kolla om det är något nytt som har hänt. Visst, det finns en hets kring allt detta, något som skapar stress. Men roten ur allt tror jag är rädslor. Rädslor för andra.

För hur bekvämt är det inte att sitta med mobilen framför sig för att undvika att prata med andra personer? Jag har gjort det x antal gånger. Jag kanske inte är rädd för människor, snarare att jag kanske inte riktigt orkar prata med andra. Men samtidigt tror jag att det finns en rädsla för att våga prata med en människa som du aldrig har pratat med. Vi har blivit så pass bekväma att vi inte längre orkar prata med människor, vilket gör att det blir obekvämt, till och med läskigt, att prata med en ny människa. En person som du kanske bara är bekant med, någon som kanske går i din parallellklass och som du vanligtvis inte umgås med. Du sitter med din mobil framför dig för att du vill inte utsätta dig i en situation där en annan person tycker att du är konstigt.

Men ärligt, vad är det som är konstigt med att ta kontakt med nya människor? Vad är det som är läskigt med att prata med den där tjejen eller killen i parallellklassen eller på andra sidan kontoret?

Plötsligt hittar du någon, som du inte alls skulle hitta om du inte hade vågat gå utanför din bekvämlighetszon. Personen kanske kan bli en av dina närmsta vänner, din framtida man eller kanske en släkting som du inte visste existerade. Möjligheterna är oändliga, det enda som hindrar oss är rädslor.

Nu försöker jag alltid plocka bort telefonen när det finns människor som sitter vid skåpen. Våga skapa nya kontakter, prata med människor som jag vanligtvis inte brukar prata med. Våga utsätta sig för den pinsamma tystnaden. Ibland sitter jag där ensam, för alla andra sitter med sin telefon. Men jag har märkt, det är fler och fler som tar bort telefonen och börjar umgås. Och jag kan säga – jag har fått lära känna nya personer som jag hoppas jag får lära känna ännu mer.

Så hörni, göm er inte bakom telefonen. Du vinner så mycket mer när du får bryta rädslorna och våga skapa nya relationer.

Du lär mitt hjärta att dansa genom mina tårar.

När jag inte orkar – då kommer Du med styrka.

När gråten aldrig tar slut – då kommer Du med tröst.

När mitt hjärta slits itu, trampas ned och skadas – då helar Du det.

När min själ är brusten – då ger Du mig kraft.

När ingen annan ser – då säger Du: ”Jag ser dig, varje dag.”

När jag hamnar vilse – då kommer Du med vägen och påminner mig om att Du är sanningen, vägen och livet.

När hela världen skriker rädslor – då kommer du med Din kärlek.

När allt känns hopplöst – då kommer Du med hopp.

När död blir ett faktum – då kommer Du med liv.

När jag känner mig fängslad – då lossar Du mina bojor och ger mig frihet.

När jag gråter – då lär Du mitt hjärta att dansa.